Kolkörning Av Gunnar Fredriksson

Kolkörning
Av Gunnar Fredriksson, Morskoga

 

   Egentligen är det lite konstigt att skriva om kolkörningen. Och att då inte ta med allt om milor och kolning. Kolkörningen var ju liksom bara finalen på arbetet med en mila eller milorna. Det var väl inget särskilt med arbetet att köra bort kolen som nu var kalla och sotiga. Men ändå så var det på många sätt ett mycket intressant arbete, dels så fick man nu se hur milan ”hade gått”, hur vedklumparna nu fått ge med sig från att vara torra hårda träklumpar till svarta klingande kol.

Kolningen hade avslutats med kallsläckningen eller rivningen, senare tider så var det ju bara kallsläckning som gällde. Det gick så till att man öste ned all stybb från milan på en bit – en femtedel eller en sjättedel, beroende på hur stor milan var – så blandade man denna stybb med vatten, tills man av detta hade liksom en tjock gröt. Sen öste man upp detta igen över milan, och fortsatte så tills man gått runt milan, och den hade nu fått detta vattenblandade täckte över sig. Metoden gick ju ut på att förhindra all möjlig syre att komma in i milan, varför den kvävdes på ett effektivt sätt.

I allmänhet var kolkörningen avslutad i slutet av november, och nu var milan släckt, nu var det bara att hoppas att allt gått bra, och att inga röda gnistor fanns kvar. Dagarna före jul var vanligt att man med ett spett slog upp ett hål mitt uppe på toppen av milan. Nu skulle det snart visa sig om det möjligen kunde finnas någon värme kvar. I allmänhet hände inget annat, utan man visste nu att så fort det blir snö, det som man kallade ”före” så skulle kolkörningen börja. Hade det nu varit en period med kyla, så hade ju förståss den här vattenblandade stybben tjälat och var nu som ett pansartäcke över den utkolade milan, och här gick det då åt mycket svett innan man fick av denna pansar. Det var ju förståss inte mycket bättre att ösa av denna täckning, om det nu inte hunnit bli sån tjäle än.

Hur som helst, nu var det klart att se över kolslädarna och även den där så kallade kolryssen skulle nu fram. Det var ganska så vanligt att när alla helgdagar var över, ja då fick man bud att nu kunde kolkörningen börja.

I mina uppväxtår så kördes kolen under många år till Näverkärret och lastades på järnvägsvagnar för vidare transport till Högfors utanför Avesta. Före detta så kördes kolen till Gusselhyttan innan den blåstes ner 1939. Man körde också härifrån till Riddarhyttan eller Lienshyttan som man sa.

Kolryssen eller ryssarna kanske jag ska berätta lite om innan jag går vidare i kol, stybbe och sot. Kolryss är ju ett konstigt namn på ett redskap. Var det där ”ryss” kommer ifrån kan i alla fall inte jag förklara, men den heter så och det får vi nöja oss med. Man skiljer på kolsläde och kolryss, och jag ska förklara hur det är. Först har man två kälkar, en som ska gå först och en efteråt ihopsatta med en kätting. Dessa två kälkar tillsammans kallas för en ”don” (?) eller om man vill säga kolkälkar. Om man nu ställer ut dessa kälkar efter varandra och där lägger på ett flak av bräder, ja då blir det en kolsläde. Det är nu den här ”ryssen” kommer in i bilden, alltså man ställer ryssen ovanpå släden och man kan sätta fast ryssen vid släden med en enkel anordning – en pinne genom en stor ögla som sticker ut genom slädens flak. Den här ryssen som var ett gediget hantverk gjordes av flätade spjälor gjorda av ene.

Dom skulle vara lätta att handskas med – ryssarna – för vid det ställe som man lämnade kolen, så var det förståss att vicka på hela ryssen så att kolen ramlade ut. Det gällde då att det var möjligt att orka med att ”vicka” ur innehållet. Kolryssarna gjordes olika stora, ibland hände det om man hade en stor och stark häst, att man kunde ha en extra kolryss efteråt, alltså två ihopsatta ekipage. Då var det naturligt att den där sista kolryssen inte var så stor, det gällde ju att hästen orkade med att både dra framåt och hålla emot i utförsbackarna.

Hur mycket kol gick det i en sån där ryss då? Ja, nu var det ju lite olika storlekar på dom men om man säger så här – de stora ryssarna mellan 40-45 hl, och de mindre 30-35 hl. Det fanns lite särskilda gamla måttbestämmelser när det gällde kol, man fick betalt efter ”stigar och läster” det vill säga 1 stig = 2 läster och 1 stig = 40 hl = 4 m3. Det här var väl solklart: 1 hl =100 liter, 10 hl = 1000 liter eller 1 m3, 20 hl = 2000 liter eller 1 läst eller 2 m3. 40 hl = 4000 liter eller 2 läster eller 1 stig eller 4 m3. Enkelt.

Nå nu var det i alla fall dags att börja kolkörningen, snön hade kommit och skulle man köra över mossar och sjöar så var det både tjäle och snö. Det är konstigt att när man tänker tillbaka, så var det alltid så, tycker man. Alltid mycket snö efter jul och nyår. Men visst hände det att det också var barmark, ja då fick man vänta tills det blev snö och ”före”.

Att lasta i kol i kolryssen det hette då att ”fata”. Man hade alltså ett fat, man kan inte säga korg, då blir det fel, nej ett fat gjort av samma material som kolryssen. Först tog man ”utrivkroken” – en lång järnpinne på ett skaft – och med den drog man ut kolen och så tog man ”harkan” – en kratta med långa pinnar – och med den drog man i kol i det där fatet. Ja så var det ju bara att lyfta i fatet med kol i ryssen och nu var fatningen igång.

Det här att fata kol, ja det kunde väl ändå inte vara nån konst, men här gällde det att veta vad man gjorde. Det var ju så att det gällde att få kolen att ligga så poröst som möjligt, att inte blanda in små kol ibland dom stora och ändå skulle man kunna komma fram med en fullastad ryss som inte hade skakat ihop på nåt sätt. Det var noga att skilja bort dom små kolen från dom större, för om du tänker dig att det nu finns en hög med stora grova kol. Och man i den högen tippar i ett fat med små kol, ja dom faller in i och mellan dessa stora kol, och så att säga försvinner. Nej det var vanligt att alla små kol tippade man i ryssen allra längst fram och de större kolen bakåt i ryssen. De allra minsta kolen, ja dom kunde man ha ett stort såll eller som man sa ”rissel”. Med dom kunde man verkligen få ur varenda lilla minsta kol ur stybben, det var väl mycket för att det skulle se rent och snyggt ut när man lämnade kolbotten efter alla milans rester.

Om man inte var så nogräknad med att få med alla små kolsnuttar så hade man en annan ”harka” att ta till. Den hade mycket kortare pinnar än kolharkan och pinnarna satt också lite tätare. Den kallades ”sork-harkan” och med den kunde man få ur små kol ur stybben och dessa små kol kallade man gärna för sork.

Det var nu det visade sig hur milan gått, mycket berodde ju på hurdan ved man haft i milan, men det var nu också det visade sig hur man var som kolare. Kolen skulle vara hårda, det skulle låta som från klingande rör när man tog i kolen och tänk att få fata i ryssen långa hårda kol, ja då gick det inte så många innan den var full.

Ja, ska vi då säga att vi var klara med att fata i kol i ryssen eller ryssarna. Nu var det att ta av täcket av hästen och sätta sig längst fram på ryssen med fötterna på framkälkens medändar och så smacka iväg med häst och last. När det var relativt långt att köra med kolen, så var det ju lagom med en resa per dag och då skulle man ju ”fata” till nästa dag, så ska man veta att dagarna gick åt, fastän man åkte iväg hemifrån tidigt på morgonen, omkring kl 06.00 och kanske ännu tidigare. Trots att kolen var lätta så blev det ett tungt lass för hästen att dra iväg med.

Men det var väl nu som egentligen det trevliga var, snart var det en lång rad med hästar och kolkörare, nu kunde man träffa andra likasinnade, den ene pratgladare än den andre.

I allmänhet var man två karlar från varje gård, men så hände det ju att någon var ensam att köra ut kolen. Hade han då en snäll och bra häst, så kunden han med den köra ”löse”, det vill säga den hästen kunde gå efter själv utan att någon körde den. På det viset fick ju denne ensamme körare iväg samma mängd kol som andra fast dom var två körare.

Framme vid hyttan eller kolbryggan, eller vad det nu var som man fick lämna kolen vid. Så blev det ju alltid en stunds rast, hästarna skulle vila lite och få lite hö ur hösäcken, och karlarna samlade ihop sig och fick en kopp kaffe ur termosen. Det var också dags för kolmottagaren att se efter så varje kolryss höll de angivna måtten. Det var nu det gällde hur man ”fatat”, om kolmängden hade sjunkit ihop under transporten, eller om kolmottagaren kunde klanderfritt skriva upp levererad mängd. Var det nu så att mottagaren ansåg att här var det med all säkerhet för lite kol i någon av ryssarna, så nu blev det resonemang, hur det egentligen var eller skulle vara. Det hela kunde då sluta med att kolmottagaren bestämde att här skulle kolmängden mätas.

Det gick då så till att man fick då ösa upp alla kol i särskilt tillverkade lårar och mått. Nu gällde det att kunna ösa i kolen i dom där lådorna. Och sen när allt var över så visade det sig hur det var, om kolmängden i ryssen höll angivna mått eller om det var för lite, ja då blev det ju förstås avdrag i räkenskaperna.

Ja, hur mycket kol blev det nu ur en normalstor mila. Helt klart var det många faktorer som påverkade det hela. Det var inte enbart storleken på milan som var avgörande, nej viktigt var också vad det var för sorts ved man kolat av. Bäst var det med enbart gran och sämst var det med björk eller lövträd.

Nå, hur mycket kol blev det då? Ja, en normalstor mila så räknade man med 20 stigar – eller ska man säga 40 läster. För dom som kolade och hade milor av egen skog, så var kolen mycket bra betalda, ända upp till 120 kr per stig betalades under de senaste åren som kolningen pågick.

För våran del, eller ska man säga att så som det var häromkring, det är ju och har varit under lång tid Domänverket som äger skogen och därför var det ju så att man hade betalt av Domän för detta arbete, kolning såväl som kolkörning. Jag går inte in närmare på vad förtjänsten var på en mila, om man räknade in alla dagsverken som går åt, allt ifrån att börja med att göra iordning en kolbotten – inkörning av ved – ca 150 m3 – kolning – släckning och så kolkörningen. På den där tiden så räknade man inte så noga tiden som gick åt, och inte fanns det något som hette övertidsersättning ej heller något som kallades OB-tillägg. Men ett kan jag ändå intyga och understryka – folk levde förnöjt och man hörde aldrig nåt jämmer och klagan. Nej den där som satt på kolryssen längst fram alldeles bakom hästen, ja nu var han belåten fastän han inte fått ut lönen än, han hade utfört sitt arbete med milorna, nu var allt klart och allt hade gått bra, jag undrar om det inte är det som kallas arbetsglädje.