VARDAGEN I UTTERSBERG (1945-1960)

Medan min bror och jag var på epidemisjukhuset flyttade mina föräldrar från Bruket till Hagalund. För att komma till Hagalund åkte man från Bruket mot Skinnskatteberg, tog av till höger vid Kråkslottet (två gamla hus med många smålägenheter). Man fortsatte någon kilometer på den vägen, skogen på ena sidan och åkrar på den andra. Där bodde vi sedan i ett hus med fyra lägenheter. I de övriga tre lägenheterna bodde tre äldre ungkarlar, vilket vi barn tyckte var tråkigt, vi hade hellre sett att det hade funnits fler barn i huset. Vi fick en större lägenhet, 1 rum och kök. Jag tyckte vi fick enorma ytor att röra oss på. Jag vill minnas att vi inte eldade i rummet på vintern och eftersom mamma alltid hade en vävstol uppe i köket så var det nog inte så gott om plats i alla fall. Mina föräldrar skildes medan vi bodde i Hagalund och sedan var vi bara tre i familjen.

Vi skaffade hund medan vi bodde där, en boxer, som fick namnet Gard. Jag betalade hälften på valpen för att det skulle bli min hund. Jag hade börjat "arbeta" redan när jag var 8 år. Jag började med att hjälpa Gösta Öberg dela ut Bärgslagsbladet till folk, som prenumererade. Jag fick dela ut ett antal tidningar till dem som bodde på Bruket och däromkring. Tidningen kom ut tre gånger i veckan och jag fick 25 öre för varje kväll, alltså 75 öre i veckan. Då grundlades min kärlek till att arbeta och tjäna pengar. Jag räknade mina pengar och planerade vad jag skulle köpa. När jag delat ut tidningar en tid så utökade jag verksamheten till att omfatta fler tidningar, som skulle delas ut längre sträckor. Jag sålde Såningsmannen, julkort, påskkort, jultidningar, liljekonvaljer och jag passade barn.

Mina föräldrar skildes när jag var omkring 10 år och vi bodde kvar i Hagalund, mamma, min bror och jag. Min mamma trivdes inte i Hagalund, hon tyckte det låg för ensligt "mitt i skogen". Vi hade längre skolväg därifrån än vi hade från Bruket. Jag minns inte hur länge vi bodde i Hagalund men det var kanske något år, därefter flyttade vi till "Lilla Kasern", åter en stor flerfamiljsbyggnad. Denna, samt "Stora Kasern", låg utmed vägen mot Sundsbron, nedanför Vägförvaltningens garage och verkstad utefter vägen till Köping. Hunden Gard följde förstås med. Vi hade även en katt, Misang, i Hagalund, som vi fick nästan samtidigt som hunden. Vart den tog vägen kommer jag inte ihåg, kanske den flyttade med.

I Lilla Kasern bodde vi inte så länge, kanske något år där också. Jag minns att jag gladde mig åt att få nära till skolan så jag kunde gå hem på lunchrasten, men det varade inte så länge. KURJ lade ner persontrafiken och min mamma blev erbjuden arbetet som Poststationsföreståndare och vi flyttade till en lägenhet på övervåningen i järnvägsstationen. Nu fick vi det riktigt "lyxigt", 2 rum och kök och vatten och avlopp. Fortfarande fick vi elda med ved i spis och kakelugnar och vi hade utedass. Vi fick trädgård med äppelträd och bärbuskar - och potatisland förstås. Gard var med. Det är han, som är på bilden nedan, den med hunden och hästen. Vems hästen är, eller vem pojken på lasset är, vet jag inte. Det är Astleys Magasin (då hörde det till herrgården) som syns i bakgrunden. Jag vet inte heller vilket år det var, 1954 kanske.

Vår hund Gard, en boxerhane, som var otroligt snäll men såg något annorlunda ut än Boxer gör idag. Det fanns, och finns fortfarande, många vackra platser i Uttersbergs omgivningar. Idag är det ganska igenväxt men då var det ett öppet landskap. Här går min bror Lars på en grusväg. Vart är han på väg?
Foto: P Roland Johansson
 

Något som jag minns alldeles speciellt från åren 1945-1955 var årstiderna. Precis som det alltid varit, överallt, så var vintrarna kalla och snörika och somrarna soliga och varma. Vi åkte förstås mycket skidor på vintern. Det var inte fråga om utförsåkning. Trots att vi hade en skidbacke i Uttersberg, så var det inte heller fråga om backhoppning. Vi åkte längdåkning. Åtminstone var det så för mig att pappa tjärade mina skidor. Sedan gnodde jag med en stearinljusstump så de gled lätt. Jag vet inte om de andra hade annan och bättre valla men jag "hängde" i alla fall med. Det var inte heller limmade skidor vi hade utan vanliga "trälaggar", som man måste blötlägga och sätta i spänn för att det skulle bli "böjar". Det var sedan noga med att sätta dem i spänn ibland för att de skulle hålla sig. Vi åkte förstås också mycket spark och kälke. Sparken var ett viktigt färdmedel.

Jag kommer också ihåg när bönderna rivit sina kolmilor och kom körande med häst och skrinda fylld med träkol. De kom ofta flera tillsammans och det pinglade så glatt från hästarnas bjällror. Jag minns att jag alltid väntade på att de skulle börja komma. Bönderna var svarta hela, det var ett tungt och slitsamt arbete och det måste ha varit svårt för dem att göra sig rena och tvätta kläderna, när det ofta inte fanns varmvatten eller ens rinnande vatten. De körde upp för en brygga för att komma upp så de kunde tippa kolet direkt ner i järnvägsvagnarna. De måste ha haft lugna, fina hästar, som vågade gå upp på bryggan. Åtminstone minns jag den som mycket hög. Antagligen var det också ganska kallt för bönderna att sitta på skrindan, de fick gå bitvis för att hålla sig varma.

Sedan jag kom till Ramsberg fick jag tag på en berättelse om "Kolkörning" av en man, som bor strax utanför Ramsberg. Han har bott där, på en gård, hela sitt liv. Mannen heter Gunnar Fredriksson. Hans far dog när han var 15 år och han blev tvungen att ta över gården då. Det arbete, som han inte redan kunde fick han lära sig, bl a kolkörning. Gunnar blev så småningom politiker, invald i styrelser och nämnder i Ramsberg och på fritiden tyckte han om att skriva, berättelser från sitt liv på gården från barndom till vuxen ålder. Berättelsen om "Kolkörning" hörde jag läsas på en berättarafton i Ramsberg och tyckte att den borde finnas med här eftersom den väl beskriver arbetet med kolkörning. Gunnar har förstås även kolat milor men det har inte "blivit av" att skriva något om det. HÄR finns hans berättelse om körning.

På sommaren badade vi i Hedströmmen, som rinner genom Uttersberg, oftast vid "Järnvägsbryggan". Badplatsen finns kvar även i dag.  Bryggan finns inte kvar men platsen kallas fortfarande Järnvägsbryggan. På den tiden var det även lokstallar och verkstad för tågen där. Vid bryggan fanns en tvättstuga och även ett annat hus, bakom vilket vi klädde om. Allt detta är rivet för längesedan. Det är nog typiskt för små samhällen som Uttersberg att man värnar om varandra. För att försäkra sig om att järnvägsbryggan skulle få vara kvar som badställe för alla, köpte en äldre man, Manfred Bölja, marken omkring bryggan. Han har sedan helt osjälviskt, tillsammans med sin son, Egon, hållit ordning och gjort snyggt vid badet. De har klippt gräs, kört dit sand, städat när det har varit nödvändigt. Skinnskattebergs kommun är inte villiga att betala något för att uttersbergarna skall kunna bada på somrarna, utan detta har Manfred och Egon bekostat och jobbat med själva.


Denna bild föreställer en tvättbrygga av den modell, som användes i Uttersberg i min barndom och som var otroligt smart. Det är fyra plåttunnor som är fastsatta i bryggan och som bryggan flyter på. I dem kunde man stå och skölja tvätt, skura mattor m m. Det var ett lock av trä på var och en så det inte regnade in i tunnan. En fantastisk uppfinning enligt mitt förmenande.
 

Bilden ovan är ett urklipp från en bild av Bernt R Jansson. Den föreställer en bit av Hedströmmen med kvarnen, gamla vägen och bron och finns på Olov Darins sida Uttersberg och Uttersbergs bruk.

Jag har fått ytterligare en bild från Yvonne Berglind, som tidigare hette Dahlborg i efternamn, (jag är osäker på stavningen). Hennes bild  föreställer just Järnvägsbryggan. Hon hade sett bilden på bryggan och erinrat sig att hon hade en bild som visade samma slags brygga.Ovanstående bild är på bryggan vid gamla bron vid kvarnen. Idén med tunnorna är densamma. På Yvonnes bild ser man tydligare hur det fungerade med tunnorna.

Barnen i  tunnan är Yvonne Dahlborg och Leif Boman. I bakgrunden syns ett sädesmagasin vid herrgården.

Det fanns när jag var barn, även badmöjlighet i Östanfors men jag tror inte att någon badar där idag. Vid Oxbron fanns ett fint bad med sandstrand, Sandudden, ibland cyklade vi dit. Dessutom badade vi vid "Streken", som låg en bit nedanför kvarnen. Namnet kommer av att det "strekar", eller strömmar. Det var ganska strid ström där. Vad jag vet är det ingen. som numera badar där.

Ytterligare en plats där vi ibland badade var Grönudden. På den tiden kunde man inte gå dit, det var en ö i Hedströmmen nedanför Gästgivargården. Man kunde ta sig dit med båt eller simmande. På bilden nedan syns de flesta av de ungdomar som fanns i Uttersberg på den tiden. Vi badade vid Järnvägsbryggan men hade simmat till Grönudden.

    Dem jag känner igen och kommer ihåg namnet på (och tror att det är) är från vänster längst fram Ruben Andersson, Lars Boman, Yvonne Dahlborg, Raija Harju, Rolf Blomqvist.

I bakre raden Margot Andersson, Mona Lundgren, flickan bredvid mig kan jag inte se vem det är, (Karl)-Åke Jansson, Bengt "Conny" Nyström, Olle Johansson.

 

En ny väg byggdes 1951 och därmed också en ny bro över Hedströmmen. Vägen drogs 100 meter längre norrut än den gamla. Ove Eriksson har skickat en del gamla kort, som han och Karl-Åke Jansson letat fram ur Karl-Åkes gömmor.

(Klicka för större bilder)

         
  Bilden ovan föreställer brobygget. I bakgrunden syns
Järnvägsbyggningen, där Karl-Åke växte upp. KUJ
längst bort. Det är mamma Cissi, som tagit bilden.
Huset till vänster kommer jag ihåg när jag ser det men
minns inte vad det var, en tvättstuga kanske.
  Nästa bild är ett vykort över herrgården. Det måste vara taget strax ovanför bron. Ekan i förgrunden har Karl-Åkes pappa, Fridolf, byggt. Vattenståndet är lågt, man ser en sten mitt i ån. Något längre ut finns en båtränna så där är det djupt.
     
  Övre bilden till vänster föreställer Skinnsbergsbåten, som trafikerade leden Uttersberg - Skinnskatteberg. Ove skriver att "Båten ligger på det s k Flohålet med Smaltorpet i bakgrunden". Det kortet måste vara gammalt, den båten gick inte längre, vad jag vet, när jag föddes.   Här ovan syns rivningen av Uttersbergs hytta. Det har blivit en del om "rivningar", på sidan "Bilder" finns bilder från rivningen av lokstallet. På sidan "Tidningsartiklar" finns en hel del, både bilder och texter av rivningar. Det är väl så i en bygd, hus rivs eller brinner ner eller flyttas och nya byggs istället. I Uttersberg har inte så mycket nytt byggts, det är nog mera som rivits.
     
  På bilden ovan syns en genväg från Köpingsvägen till Riddarhyttevägen. Man kom fram vid Gröna Logarna. På andra sidan ån syns smedjan. Bilden finns på Darins sida, "Bilder från början av 1900-talet", vilket kan säga något om hur gammal den är.   "Tåget är en bild av sista persontåget som gick på KURJ-banan 1952. Lokföraren är Arvid Hedlund, farfar till Stig Hedlund. Eldaren heter Sune Henriksson och konduktören heter (Albert) Ståhl", skriver Ove. Stig Hedlund är den person, som skrivit om Kråkslottet på sidan "Bostad". Roligt att få veta vilka personerna är på bilden. (Att konduktören heter Albert har Bernt R Jansson meddelat.)
 
Yvonne, Raija och Monika utanför festplatsen på Åsen.  Vid midsommar var det  familjefest på dagen och fest för de vuxna på kvällen med dans, fylla och slagsmål. Denna bild är tagen från Åsen och visar hur det såg ut när man börjat fälla träden. Det var en fin promenadväg där uppe.

Varje midsommar var det festligheter "å den natursköna Åsen", som det stod på affischerna. Innan Åsen schaktades bort och såldes som sand och grus, fanns förutom kapellet, som jag beskrivit tidigare där vi gick i skolan tillfälligt, även en festplats litet längre upp på åsen, norrut. När jag kom till Uttersberg efter att ha varit borta många år, fick jag nästan en chock när jag fick se att hela åsen var borta liksom förstås, festplatsen. Åsen satte sin prägel på Uttersberg och det var helt förändrat nu, när inte åsen fanns kvar. För övrigt kan man nog säga att hela Uttersberg är igenväxt och "förbuskat". Ingen sköter längre herrgårdens jordbruk, grus- och jordförsäljning är vad jag vet, enda verksamheten nu. Uttersberg kanske blir bara en stor grop när allt grus och jord är sålt. Tiderna förändras men de flesta uttersbergsättlingar i min ålder och även yngre, minns midsommarfestligheterna på Åsen. I UIK:s klubblokal finns många av de gamla affischerna kvar och även en del annat, bl a protokollsböcker och räkenskaper från festerna. Sista gången det var fest på Åsen var 1968.  Gerhard Eriksson var den, som hade ansvaret under många år och även Ville Johansson. De arbetade förstås ideellt, som man gjorde på den tiden. Jag vet att man uppskattade deras arbete mycket men jag vet inte om de någon gång fick något bevis på uppskattningen.

Folkets Hus var lika betydelsefullt som Åsen för uttersbergarna. Om Folkets Hus finns en del att läsa på sidan Tidningsartiklar. Bilden nedan är från mitten av 50-talet. Det är Yvonne Berglind, som bidragit med den bilden, hennes föräldrar står som nr tre och fyra, Holger och Ragnhild Dahlborg. (Klicka för större bild)

    Personerna på bilden är stående från vänster: Manfred Bölja, Holger och Ragnhild Dahlborg, Nisse Boman och hans hustru Britta Boman, Torsten Johansson (Sillbo-Torsten). De två sittande personerna visste inte Yvonne namnet på. Däremot har Ove Eriksson hört av sig och han tror att den som sitter längst fram är Walter Mattsson.  

Det ser ut som om livet var grått i min barndom. Alla bilderna är svart-vita men jag minns ju min barndom i sprakande färger. Nästan allt var soligt och glatt på den tiden. Medan jag har skrivit detta har det blivit tydligare för mig vilken stor skillnad det var att växa upp i Uttersberg på -40--50talet och att växa upp idag. Man kan inte säga att "allt var bättre förr", en del var säkert bättre och en del var sämre.

e-post: Mona Westerlund: m.westerlund@telia.com                                                                       Till startsidan